
Medan valen pågick som bäst Frankrike och Grekland i helgen och de
svenska partiledarna laddade för söndagens debatt fylldes ABF-huset på
Sveavägen i Stockholm till bredden av allehanda människor som kommit för
att lyssna, delta, köpa böcker eller bara träffa vänner och bekanta på
årets feministiska forum.
Med ögon bländade av vårsolen tar vi trapporna två steg i taget för
att hinna till det första seminariet som vi ringat in i programmet med
rött bläck: ”Feminism och antirasism ur ett vänsterperspektiv: var står
vi idag?”
Samtalet inleds av Amineh Kakabaveh, ordförande för VHEK och
riksdagsledamot för Vänsterpartiet, och modereras av Arne Ruth. I
panelen sitter journalisten och författaren Lena Andersson,
kulturantropologen Mikael Kurkiala, samt Gertrud Åström, ordförande för
Sveriges Kvinnolobby.
Det är svårt att riktigt få grepp om detta samtal. Det står klart att
alla i panelen tycker att kvinnor ska ha rätt att själva få välja vad de
vill ha på sig. Det står också klart att Gertrud Åström är väldigt
missnöjd med årets FN-möte om kvinnors liv och villkor. Världen kan helt
enkelt inte komma överens om att alla kvinnor ska ha mänskliga
rättigheter, menar hon och oroas över den alltmer tilltagande
antiintellektualismen i Europa.
Mikael Kurkiala pratar om uppståndelsen kring de inlägg han gjorde i
samband med debatten kring hedersrelaterat våld efter mordet på Fadime
Sahindal, 2002. Lena Andersson tycker att vi måste våga lita på
människors likhet:
– Vi måste lita på att människor inte är så fruktansvärt olika, att det
går att förstå varandra. Vi har cementerat den andre som den andre.
Ämnet för seminariet nuddas. Men det glider snabbt undan igen.
Kolonialism, mångfald, fundamentalism, könsförtryck, den fria marknadens
förtryck, allting nämns och blöts upp lite i kanterna, men att
diskussionen är uddlös märks tydligt när det blir dags för frågor från
publiken.
– Jag känner mig frustrerad för jag trodde att diskussionen skulle vara
bredare än att bara handla om hederskulturerna., säger Carmen Blanco
Valer som efterlyser en bredare debatt kring rasism och feminism.
En smula betryckta och en aning modstulna springer vi vidare till
nästa seminarium; med det lite torra men ändå lockande namnet:
”Kvinnorörelsen i Nordafrika och Mellanöstern: mansförtryck mot kvinnors
frigörelse?”
Framme vid vita tavlan står Samar Yehia från Egyptian Women Union, den
jemenitiska journalisten och aktivisten Hana Al-Khamri, och Tina Abzakh,
kvinnorättsaktivist från Syrien – boende i Sverige. Arne Ruth och
Amineh Kakabaveh hänger med som något slags plåster från föregående
seminarium. Huvudfrågan är vad som händer nu: backlash eller positiv
förändring. Tyvärr är svaret genomgripande gråmulet. Tina Abzakh tycker
inte att hon kan berätta så mycket eftersom revolutionen pågår. Säger
ändå att det är kvinnorna som leder revolutionen. Ber om ursäkt för att
hon skakar på rösten och fortsätter:
– Det som vi vill, det som vi kämpar för är demokrati. Det viktiga nu är
att vi har bildat en organisation som ska dokumentera vad kvinnor och
barn utsätts för i Syrien. Vi kämpar fortfarande, vi väntar, vi vet att
vägen är jättesvår, men vi har inte gett upp.
Hon säger att det i Syrien finns en stor besvikelse över omvärldens tystnad.
Mötet här idag är den första kontakten med kvinnorörelsen i Sverige för
Tina Abzakh när det gäller situationen för kvinnorna i Syrien.
Det lyser om Hana Al-Khamri. Hon utstrålar en bergfast styrka när hon
berättar om situationen i Jemen idag. Hon talar om kvinnornas
deltagande i revolutionen. Hon talar om smekmånaden med militären –
liknande den som egyptierna hade. Hon talar om åttonde mars förra året
då kvinnodagen firades och kvinnor och män först var blandade. Efter ett
tag målades en blå linje mellan dem och sedan sattes en solid trävägg
upp. Hon menar att det är symboliskt för utvecklingen – först var
kvinnorna en naturlig del av revolutionen, nu har backlashen inträtt och
kvinnorna motas bort. Historien upprepar sig.
Hana Al-Khamri berättar också om den debatt som rasat i Jemen kring
fredspristagaren Tawakkul Karman. Journalisten och fredsaktivisten är
medlem i ett islamistiskt parti som inte vill ha någon lägsta ålder för
att få ingå äktenskap. Detta får feminister att höja kritiska röster.
Jemen har uppemot 70 procents analfabetism, detta bidrar till att
många kvinnor lever i sina lokala bubblor och har svårt att ta del av
och bli en del av kvinnokampen, enligt Hana Al-Khamri. Hon ser också att
Jemen håller på att gå miste om ett viktigt historiskt ögonblick:
– Ingen social förändring kan ske utan jämställdhet och vi har just nu
ett gyllene tillfälle att förändra ett politiskt skeende till en sann
kulturell revolution.
Men istället för att ta vara på tillfället är utvecklingen på väg åt
rakt motsatt håll. Förhoppningsvis kan det vända igen. Hana Al-Khamri
slår fast:
– Vår revolution är oavslutad.
För att få kraft, mod och inspiration vänder sig den jemenitiska
kvinnorörelsen mot Egypten. Den egyptiska aktivisten Samar Yehia kan
intyga att det finns en lång historia av kvinnokamp att ta lärdom av.
Bara en sådan sak som att Tahrirtorget är uppkallat efter en kvinna som
kastade sjalen där en gång i tiden. Vem visste det?
Samtidigt är hon tveksam till om kvinnorna i Jemen kommer att kunna ha
Egypten som inspirationskälla i framtiden. Hon säger att Egypten just nu
är fångat mellan islamism och militarism. Liksom Hana Al-Khamri ser hon
en tillbakagång efter revolutionens första blossande månader. Hon
beskriver militärens övervåld. Hur kvinnorna som demonstrerade den
åttonde mars förra året attackerades, både fysiskt och verbalt. Dagen
efter, den nionde mars, infördes de så kallade oskuldstesten.
Kvinnolägret på Tahrir stormades. Kvinnorna skulle skrämmas till att
stanna hemma. Och övergreppen har fortsatt.
Av de 508 platserna i parlamentet blev det endast nio som besattes av
kvinnor i och med valet. Tidigare var de garanterade 64 platser.
– En revolution som inte främjar kvinnors rättigheter leder bara till
ännu mer diktatur, säger Samar Yehia som verkar ganska dyster när det
gäller framtidsutsikterna. Samtidigt berättar hon med stolthet i rösten
om den stora kvinnodemonstrationen som ägde rum den 20 december förra
året. För henne var det en emotionellt laddad dag.
– Kvinnorna borde inte vara rädda för sina röster, det är revolutionens
röster, säger hon och menar att kraven var tydliga på årets kvinnodag:
– Full representation i den parlamentariska författningskommittén och
inga försök till att ta bort de senaste årtiondenas juridiska erövringar
när det gäller kvinnors rättigheter.
För att motverka den negativa utvecklingen bedriver det egyptiska
kvinnoförbundet ett omfattande kampanjarbete för att skapa medvetenhet
och överbrygga klassklyftor. Det låter hoppfullt. Trots den dystra
bilden verkar aktivisterna brinna av kamplust. Då kan det inte vara för
sent att vända utvecklingen.
Vi tar den känslan med oss och trasslar oss genom folkvimlet till
seminariet med det galna namnet: ”Arbete är livet!” och lyssnar till när
Josefin Brink från Vänsterpartiet säger att hon tror att alla människor
har en inneboende vilja att arbeta i någon mening, det handlar bara om
att få bättre villkor. Mothugg kommer från författaren Roland Paulsen
som tycker att vi borde sluta tala om arbetets villkor och istället tala
om arbetets nödvändighet – en nödvändighet som han menar är en myt som
används till att försvara i princip vad som helst; läs Saudiaffären.
Panelen är överens om att den globala kapitalismen hårdnar alltmer, men
Josefin Brink kan inte förstå hur Roland Paulsen skulle finansiera sitt
ickearbetsinriktade kollektivliv. Han upprepar därför gång efter annan
att produktionen har ökat med det dubbla och att detta lett till att de
rikaste ökat sin inkomst med 60 procent medan de fattiga bara ökat den
med en procent. Han planterar ordet ”medborgarlön” och låter oss gå hem
och tänka på det.
Men vi går inte hem, vi går till seminariet ”Ta kroppen tillbaka!?”
Journalisten och författaren Kajsa Ekis Ekman upprepar flera gånger att
det är könsseparatistiskt, och till slut stängs dörrarna om idel kvinnor
som kommit för att lyssna på ett samtal om kropps- och skönhetsideal
med bland andra Deidre Pacios som startade kampanjen ”Ta håret
tillbaka!” (läs mer på kultursidorna).
Med kokande hjärnor går vi sedan ut i vårkvällen och läser på Expressens
löpsedel: ”Fin i sommar. Bästa tipsen. Snygga ben snabbt. Lova, 24: Nu
mår jag bättre än på länge”. I tunnelbanan möts vi av bikinireklamer som
följer trenden att låta unga tjejer vara en blandning av småflickor och
porrfilmsaktriser. På pendeltåget ser kvinnan på affischen med reklam
för en magisk push up-bh alldeles otroligt obekväm ut.
Ett år till nästa forum. Under tiden kan vi väl fånga upp den röda
tråden från arabvärlden och göra lite revolution, på alla fronter.
Text och foto: Emma Lundström
http://www.internationalen.se/2012/05/kvinnor-i-samtal/