Över hundra dog i bombdåd

Omkring 100 soldater dödades och över 220 skadades i en attack av en självmordsbombare vid al-Sabeen-torget i huvudstaden Sanaa. Många misstänker förra presidenten Saleh för att ligga bakom.

  

Enligt jemenitiska medier utfördes dådet av en soldat i militäruniform, som hade bomben fasttejpad på kroppen. Den nye försvarsministern Mohamed Nasser Ali tros ha varit målet för attacken. Han klarade sig emellertid oskadd, liksom ett antal höga officerare från försvarsministeriet. Det hundratal soldater som dödades tillhörde antingen säkerhetsstyrkorna eller polisens respektive militärens högskolor.

– Jag hörde explosionen tidigt på morgonen, berättar människorättsaktivisten Amal Basha för SvD. Hon bor bakom al-Sabeen-torget med sina fyra söner.

– Vi hör ofta explosioner i Sanaa, men den här var ovanligt kraftig.

al-Sabeen-torget betraktas som en av de säkraste platserna i Jemens huvudstad Sanaa. Sedan i söndags har torget varit avstängt och säkerheten har varit förstärkt på grund av övningar inför den årliga paraden på nationaldagen i dag.

Nationaldagen firas med anledning av förenandet 1990 av Nordjemen (Jemens arabrepublik) och Sydjemen (Jemens marxistiska folkrepublik) till en gemensam stat. Bombdådet ägde rum under förberedelserna för paraden och därför var det enbart militärer närvarande på torget.

Enligt den jemenitiska nyhetssajten Barakish lyckades det republikanska gardet förhindra ytterligare bombdåd, då två självmordsbombare greps i färd med att begå nya attentat.

Jemen delades i går mellan de som anklagar al-Qaida för dådet – i dess krig mot den sittande övergångsregeringen – och de som lägger skulden för dådet på kretsen kring den avgångne presidenten Ali Abdullah Saleh.

Sedan februari styrs landet av en övergångsregering som tog över efter att den hårt kritiserade presidenten Ali Abdullah Saleh avgått. Dess auktoritet har ifrågasatts av grupperingar inom militären som fortfarande är för Saleh.

I förra veckan togs Saleh in på sjukhus, enligt sitt partis officiella hemsida.

Detta fick kolumnisten Munir Maori på nyhetssajten Almasdar att spekulera i att någonting skulle komma att hända – och att Saleh därför togs in på sjukhus för att slippa undan ansvaret.

Den artikeln spreds i går som en löpeld på sociala medier som twitter och Facebook – och återpublicerades även av andra medier.

Amal Basha tror att bomben är en del av en pågående strid inom armén mellan motståndare och anhängare till den förra presidenten.

– Jemeniterna får betala priset för revolution mot Saleh.

Enligt BBC har en källa från al-Qaidatagit på sig ansvaret för bomben.

Amnesty kräver press på Bahrain

Nästa helg tänker Bahrain stå värd för en formel 1-tävling. Därför är det hög tid att världen sätter press på landet så att det uppfyller sina reformlöften, skriver Amnesty International i en ny rapport.

  

Vid en manifestation utanför huvustaden Manama i torsdags krävde demonstranter att de som fängslats under upproret skulle släppas fria. Foto: HASAN JAMALI/SCANPIX

Krisen i Bahrain är inte över. Det blev svenska Anna Hagberg, 24, medveten om efter det att hon twittrat från Bahrain och träffat kända regimkritiker. För några dagar sedan greps hon och blev ställd inför två val: att hållas i förvar eller utvisas med första bästa flyg till Paris eller Frankfurt. Hur hon skulle ta sig vidare därifrån till hemstaden Malmö var hennes eget problem, hette det.

Situationen i Bahrain står i fokus av två skäl: Dels risken för att den livstidsdömde människorätts- aktivisten Abdulhadi al-Khawaja, som hungerstrejkar sedan nära två månader, snart kommer att dö. Dels den Grand Prix-tävling som Bahrain med ett års försening ska stå värd för den 21–22 april. Förra våren sköts formel 1-tävlingen upp på grund av oroligheter i landet. Men människorättskrisen är inte över, skriver Amnesty International i en ny rapport om Bahrain.

Trots att regimen gett löften om reformer fortsätter övergreppen. Hundratals personer sitter fängslade för att de deltog i protesterna för drygt ett år sedan. Många har dömts till långa fängelsestraff, vissa till livstid efter bristfälliga rättegångar i militärdomstolar, skriver Amnesty.

En av dem som vittnat om läget på plats är Anna Hagberg. Hon har tidigare arbetat i det lilla öriket som lärarassistent, men åkte tillbaka som turist, för att träffa vänner som människorättsaktivisterna Nabeel Rajib och Zainab al-Khawaja. Den sistnämnda är en av döttrarna till den livstidsdömde och välkände dansk-bahrainiern Abdulhadi al-Khawaja som är svårt medtagen av sin hungerstrejk.

Danska myndigheter vill att han ska få vård i Danmark, men Bahrains myndigheter har hittills varit kallsinniga.

Dagen efter Anna Hagbergs möte med al-Khawajas dotter Zainab blev hon kallad till förhör hos migrationsmyndigheterna.

– Jag ville inte skapa problem för mina vänner så jag vägrade uppge deras namn, säger Anna Hagberg som tillbringat fem dagar i en bahrainsk by där det var stora protester förra året efter det att demokratirörelsen vid Pärlrondellen krossats.

– En av förhörsledarna tog upp sin iPad och visade mitt twitterkonto, säger Hagberg.

Han visade hur hon fotograferat graffiti som kritiserade Bahrains GP-tävling i formel 1 och lagt ut det på Twitter.

– Innan jag blev kallad till förhör avaktiverade jag mitt Twitterkonto och tog bort kontakter på min mobiltelefon. Men de hade uppenbarligen sparat mina tweetar. Det är tydligt att Abdulhadi al-Khawajas hungerstrejk och formel 1-tävlingen är väldigt känsliga frågor, säger Anna Hagberg som nu är tillbaka i Malmö.

I fredags hölls en demonstration i Köpenhamn till stöd för den livstidsdömde Abdulhadi al-Khawaja.

Ett svek mot kampen för demokrati

Saudiarabien symboliserar för oss hjärtat i den arabiska kontrarevolutionen. Det är därför med bestörtning vi har tagit del av uppgifterna om den svenska hjälpen att bygga en avancerad vapenfabrik. Det skriver arabiska demokratiaktivister med flera.

Den saudiska flaggan.

Foto: Hasan Jamali/AP

- Vi är förvissade om att den här politiken inte avspeglar det svenska folkets verkliga önskningar.

Alltsedan Tunisiens diktator Ben Ali föll i januari 2011 har regeringar i väst talat om sitt stöd för demokratin i arabvärlden. Den svenska regeringen är inget undantag. Den har lyft fram svenskt demokratibistånd och kommunikationsteknologi och bjudit in unga aktivister till konferenser och seminarier om de sociala mediernas roll i den arabiska våren. Men handlingar betyder mer än ord, och för många av de som hoppas på demokratisk förändring i arabvärlden utgör den svenska regeringens agerande ett stort svek. Vi blev ledsna när vi hörde att Sveriges vapenexport mer än fyrdubblats på senare år, samtidigt som en växande andel gick till auktoritära regimer. Vi blev ännu mer besvikna när den svenska vapenexporten till arabiska diktaturer fortsatte att öka under 2011, ett år då vanliga medborgare från Marocko till Syrien och Bahrain höjde sina röster och riskerade sina liv i kampen för demokrati och rättvisa.
Men inget går upp mot vår bestörtning när vi fick veta att Sverige inte bara beväpnar diktaturer, utan också aktivt hjälper regimen i Saudiarabien att stärka sin militära kapacitet genom att bidra till byggandet av en avancerad vapenfabrik.

För många av oss representerar Saudiarabien det symboliska hjärtat i den arabiska kontrarevolutionen. För ett år sedan skickades till och med trupper från Saudiarabien till Bahrain för att hjälpa till att krossa det folkliga upproret där. Som en absolut monarki, där kvinnor förtrycks och grundläggande mänskliga rättigheter nekas medborgarna, har Saudiarabien inget intresse av att tillåta demokratisk förändring, varken internt eller i regionen.
Det är naivt att tro att den här sortens samarbete inte gynnar och stärker regimen i dess kamp för att hejda den arabiska våren och tysta all opposition mot dess styre.
Detsamma gäller allt militärt samarbete med auktoritära stater; när människor har gett sig ut på gatorna och krävt demokrati i länder som Egypten, Jemen och Syrien har de i slutändan alltid konfronterats av regimernas väpnade arm, som är de styrande eliternas sista försvarslinje.
Vi är förvissade om att den här politiken inte avspeglar det svenska folkets verkliga önskningar. Vi tror uppriktigt att de inte skulle låta sitt land beväpna och stödja auktoritära regimer om de hade fullständig information om regeringens agerande.
Ett slut på den politiken skulle inte bara vara en viktig solidaritetshandling med demokratiska krafter i arabvärlden – det skulle också vara ett litet men symboliskt steg mot en annan världsordning, där demokrati, solidaritet och mänsklig värdighet betyder mer än ekonomiska och geopolitiska intressen.
MADAWI AL-RASHEED
Saudiarabien, professor i socialantropologi på King's College i London
HANA AL-KHAMRI
Jemen, journalist
ABDULHADI KHALAF
Bahrain, lektor i sociologi på Lunds universitet
HABIBA MOHSEN
Egypten, statsvetare och demokratiaktivist
SAYED MOHAMED ALAWI
Bahrain, human rights activist
JABER ZAIN
Komittén Stöd den syriska revolutionen
PER BJÖRKLUND
Nätverket Solidaritet med Egypten
ANNA EK
ordförande, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/ett-svek-mot-kampen-for-demokrati_6986291.svd

Vapenfabrik upprör saudier

Hana Al-Khamri,

En svensk vapenfabrik i Saudiarabien? För saudiska människorättsaktivister är rapporterna om svenska FOI:s planer mycket dåliga nyheter.

I Saudiarabien är uppgifterna om att en svensk myndighet planerat att bygga en vapenfabrik i landet inte kända. När människorättsaktivisten Mohammed Fahd al-Qahtani får höra det blir han mycket upprörd.
–Det är extremt problematiskt. Västländerna har alltid varit förespråkare för mänskliga rättigheter, men nu är det de som underlättar våra auktoritära regimers systematiska förtryck, säger han.
Mohammed Fahd al-Qahtani är en av medgrundarna av den saudiska organisationen för medborgerliga och politiska rättigheter. Han har deltagit i hungerstrejker i protest mot olagliga frihetsberövanden och kränkningar av mänskliga rättigheter i landet.

I en telefonintervju direkt från Riyadh berättar han att han hört om hur demokratiska länder förser Saudiarabien med avlyssningsutrustning och annan övervakningsteknik, som använts för att fängsla många demokrati- och människorättsaktivister, författare och opinionsbildare.
–Självfallet är det skadligt för oss, säger han och fortsätter med en suck:
– Det är en besvikelse att dessa diktatorer som hänsynslöst slår ner demonstranter har tillgång till alla verktyg som främjar förtrycket av det egna folket.

Mohammed Fahd al-Qahtani vädjar till svenska människorättsorganisationer om att påminna den svenska staten om att dessa vapen används för förtyck i de mest brutala diktaturerna i världen.
–Tyvärr är brotten mot mänskliga rättigheter utbredda i vårt land och vi följer alla kränkningar. Därför kräver vi att de svenska organisationer som motsätter sig vapenaffärer med Saudiarabien ska samarbeta med oss, säger Mohammad Fahad Al-Qahtani.

Även den politiske aktivisten Madawi al-Rasheed, som lever i exil i London, upprörs av uppgifterna om den planerade vapenfabriken. I en intervju med Sveriges Radio sade hon att ”genom sina handlingar förråder Sverige både de demokratiska och liberala krafter i Saudiarabien men även i väst som i åratal har kämpat för mänskliga rättigheter”. Madawi al-Rasheed uttryckte sin oro över den västerländska dubbelmoralen.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/vapenfabrik-uppror-saudier_6959957.svd

Vapenfabrik upprör saudier

En svensk vapenfabrik i Saudiarabien? För saudiska människorättsaktivister är rapporterna om svenska FOI:s planer mycket dåliga nyheter.

  

I Saudiarabien är uppgifterna om att en svensk myndighet planerat att bygga en vapenfabrik i landet inte kända. När människorättsaktivisten Mohammed Fahd al-Qahtani får höra det blir han mycket upprörd.

–Det är extremt problematiskt. Västländerna har alltid varit förespråkare för mänskliga rättigheter, men nu är det de som underlättar våra auktoritära regimers systematiska förtryck, säger han.

Mohammed Fahd al-Qahtani är en av medgrundarna av den saudiska organisationen för medborgerliga och politiska rättigheter. Han har deltagit i hungerstrejker i protest mot olagliga frihetsberövanden och kränkningar av mänskliga rättigheter i landet.

I en telefonintervju direkt från Riyadh berättar han att han hört om hur demokratiska länder förser Saudiarabien med avlyssningsutrustning och annan övervakningsteknik, som använts för att fängsla många demokrati- och människorättsaktivister, författare och opinionsbildare.

–Självfallet är det skadligt för oss, säger han och fortsätter med en suck:

– Det är en besvikelse att dessa diktatorer som hänsynslöst slår ner demonstranter har tillgång till alla verktyg som främjar förtrycket av det egna folket.

Mohammed Fahd al-Qahtani vädjar till svenska människorättsorganisationer om att påminna den svenska staten om att dessa vapen används för förtyck i de mest brutala diktaturerna i världen.

–Tyvärr är brotten mot mänskliga rättigheter utbredda i vårt land och vi följer alla kränkningar. Därför kräver vi att de svenska organisationer som motsätter sig vapenaffärer med Saudiarabien ska samarbeta med oss, säger Mohammad Fahad Al-Qahtani.

Även den politiske aktivisten Madawi al-Rasheed, som lever i exil i London, upprörs av uppgifterna om den planerade vapenfabriken. I en intervju med Sveriges Radio sade hon att ”genom sina handlingar förråder Sverige både de demokratiska och liberala krafter i Saudiarabien men även i väst som i åratal har kämpat för mänskliga rättigheter”. Madawi al-Rasheed uttryckte sin oro över den västerländska dubbelmoralen.

Danske er vi kun på papiret

Eleverne på Humlehaveskolen i Vollsmose føler sig fanget mellem deres forældres kultur og det danske samfunds krav og normer. 'Vores forældre vil altid bestemme for os, og derfor er der mange unge drenge, som bliver trodsige og ulydige,' siger en af de unge

Det er vanskeligt, men det lykkes til sidst Informations journalist i Vollsmose at få tid alene med pigerne fra Humlehaveskolen - det blev til en samtale om nationalitet. Her er det fra venstre Eman, Hafsa og Asia. Foto: sigrid nygaard

Af: Hana Al-Kamri

På vej ned ad gangen på Humlehaveskolen i Vollsmose møder jeg en pige på højst otte år. Hun har hovedtørklæde på. Det er første gang i mit liv, jeg har set så lille en pige bære tørklæde. End ikke i Saudi-Arabien, hvor jeg er vokset op, har jeg set noget sådant. En lærer fortæller mig, at pigens forældre gør alt, hvad de kan, for at beskytte deres børn mod påvirkninger fra det danske samfund.
På Humlehaveskolen har omkring 90 procent af eleverne indvandrerbaggrund. Og pigen med tørklædet er et meget godt eksempel på den kamp, der konstant foregår på skolen og i elevernes hoveder. De drenge og piger, jeg møder på skolen, beretter samstemmende om, hvor kompliceret og forvirrende det er for dem både at skulle leve op til de forventninger, normer og krav, deres familier stiller, og samtidig honorere det danske samfunds krav om, at de lader sig integrere og får en uddannelse.
Skolens inspektør, Olav Nielsen, er en velkendt skikkelse i Vollsmose. Ud over jobbet som skoleinspektør arbejder han også med unge fængselsindsatte - flere af dem har tidligere været elever på skolen.
»Børnene fra mange af vores indvandrerfamilier kommer fra barske forhold. Nogle har set deres fædre blive dræbt for øjnene af dem. Andre har forældre, der har været udsat for tortur eller er traumatiseret af krigsoplevelser,« fortæller han.
På væggen bag ham hænger et palæstinensisk flag og billeder af hans tidligere elever. Og så er der et fuglebur med en papegøje på kontoret. Olav peger på den med fingeren og siger:
»Papegøjen der tilhører en af mine elever. Han afsoner en fængselsstraf, og jeg lovede ham at tage mig af hans fugl, indtil han kommer ud igen.«
Olav forklarer, at elevernes baggrund gør dem sårbare:
»Mødrene har sjældent nogen uddannelse, da de er blevet giftet bort i en ung alder. De fleste af de familier, som bor her i Vollsmose, har lidt en eller anden form for skade; fysisk, psykisk og mentalt. Vi har endda nogle unge mennesker og store børn, som er flygtet alene eller sammen med deres søskende til Danmark.«

Protest

Olav tager mig med ind i en 9. klasse. Den tæller 18 elever, ikke én eneste af dem har etnisk dansk baggrund.
De kan alle fortælle lignende historier om, hvordan de endte i Danmark. Langt de fleste kom hertil som ganske små.
Jeg spørger, hvorfor så mange af de store drenge bliver ballademagere.
»Jeg tror, de laver kriminalitet og problemer, fordi de her drenge har en vanskelig situation i deres familier,« siger Khaled og tilføjer, at han føler, han kun gør, hvad hans familie ønsker af ham.
Han stemme er trist. Khaleds lærer påpeger, at Khaled da har gode forældre, som interesserer sig for deres søns fremtid.
Amojgar, der kommer fra irakisk Kurdistan, rækker fingeren op, og siger:
»Nogle har mistet deres fædre i krig. Andre kommer fra skilsmissefamilier. De laver så meget ballade for at bevise, at de har styrke og kan handle, om det så skal foregå på gaden.«
Men Khaled afbryder ham og siger, at han tror, at de teenagedrenge, som laver ballade, først og fremmest reagerer imod strenge familier, som hele tiden giver dem besked på hvad de må og skal, hvem de ikke må hænge ud med osv.
»Der bliver hele tiden sagt nej. De vil altid bestemme for os, og derfor er der mange unge drenge, som bliver trodsige og ulydige. Som en form for protest imod deres familier,« siger han.
Khaleds familie vil ikke have, at han har danske venner. Hvorfor ved han ikke.
»De lytter ikke til mig. De vil bare have mig til at gøre, hvad de selv mener er bedst for mig.«

Tavse piger

Flere af drengene i 9. klassen har hiphop-tøj på. Bukserne hænger så lavt, at man kan se deres undertøj, og når de går hen ad gangen, kaster de hele tiden håndtegn til hinanden. Jeg spørger dem, hvad de kunne tænke sig at blive i fremtiden.
Fem drenge siger straks: »Det ved jeg ikke«, mens tre svarer, at de vil være forretningsmænd eller advokater. Khaled siger, at han vil gå på universitetet, for så kan han virkeliggøre sine forældres drøm.
Jeg hæfter mig ved, at det er drengene, som besvarer de fleste af mine spørgsmål. Pigerne markerer sjældent, men jeg vil gerne vide, hvad de mener. Selv da jeg stiller et spørgsmål direkte henvendt til pigerne, er der ingen, der svarer. Olav Nielsen, skoleinspektøren, foreslår, at drengene forlader klassen.
Da jeg er alene med pigerne, spørger jeg, hvorfor de ikke ville sige noget i drengenes påhør.
»Vi er generte, og nogle gange får vi kommentarer fra drengene, hvis de ikke kan lide vores meninger, og det bryder vi os ikke om,« siger Asia, en somalisk pige med lilla slør om hovedet. Seks af pigerne er tilslørede, tre er ikke.

Luder eller ej?

Jeg spørger, om deres familier behandler dem anderledes end deres brødre, men før nogen af dem får chance for at svare, bryder Olav ind. Han fortæller, at hans datter, som er jævnaldrende med pigerne i 9. klasse, en dag spurgte ham, om hun måtte sove sammen med sin kæreste. Nogle af pigerne smiler, andre ser overraskede og ilde til mode ud, som om de ikke billiger, at Olav har givet sin datter lov til at gå i seng med hendes kæreste.
»Det er dansk kultur. Forældre må sige deres ærlige mening, men vi skal respektere vores børns individuelle valg, og jeg skal respektere min datters,« siger han til klassens piger.
»Måske vil jeres forældre nu sige til jer, at min datter er en luder, og at jeg er en dårlig far, men det er sådan, vi respekterer vores børn og opdrager dem som lige i lovens øjne.«
Så forlader Olav klasselokalet og lader mig være alene tilbage med pigerne.
»Jeg vil aldrig kunne finde på at sige, at Olavs datter er en luder. Men danskere er fra en anden kultur end vores,« svarer Asia, da jeg spørger, hvad de mener om Olavs historie. »Det er rigtigt, at drenge behandles anderledes i vores familier, men hvis piger fik samme frihed som drengene, kunne de komme få problemer, f.eks. hvis de blev gravide. Vi har meget at miste, det har drengene ikke,« tilføjer hun.
Men Najah, der er palæstinenser, siger, at »drengenes problemer kommer af, at de har så meget større frihed end vi.«
Hafsa, en somalisk pige, er uenig.
»Det er, fordi familiens kontrol går drengene på nerverne, at de laver alt det ballade.«
Hafsa præsenterer sig:
»Jeg er fra Danmark,« men skifter så mening og retter: »Nej, det var forkert. Jeg er fra Somalia.«
Hendes veninder giver sig til at grine, især da hun igen understreger, at hun ikke er dansk.
Pigerne i klassen kommer fra Palæstina, Irak, Iran, Tyrkiet og Somalia.
»Danske er vi kun på papiret,« siger Hafsa. »Ikke i virkeligheden.«

Serie: Fra Saudi-Arabien til Vollsmose

Informations journalist Hana Al-Khamri, der er fra Yemen og har boet det meste af sit liv i Saudi-Arabien, har besøgt Vollsmose og mødt bydelens beboere. Hun beretter om sit møde med bydelen i denne serie.
’Jeg er tilbage i Den Arabiske Verden. Det er mit første indtryk ved mødet med Odense-bydelen Vollsmose. Dog minder stedet ikke om noget andet arabisk land, jeg kender. Det er, som om det arabiske Vollsmose er groet fast i den livsform, som de første indvandrere bragte med sig til Danmark, mens de arabiske lande er blevet ved med at udvikle sig’

Yemens Nero har sat sit land i brand

Mens de unge aktivister fastholder fredelige aktionsformer, klynger en desperat præsident sig til magten og lægger sig ud med magtfulde stammeledere. Han er klar til at spille sit sidste kort: at kaste landet ud i en borgerkrig

Yemens demokratibevægelse håbede slagord og vedholdende demonstrationer kunne få præsidenten til at træde tilbage. Nu taler våbnene. Foto: AMMAR AWAD/Scanpix

Af: Hana al-Kamri

30. maj 2011 | Om denne artikel

Som ved et historiens lune er maj den måned, hvor yemenitterne oplever de største og mest barske omvæltninger i deres lands nyere historie. Yemens genforening fandt sted i maj 1990, og i maj 1994 var der en intens, men kortvarig borgerkrig mellem de væbnede styrker fra Yemens Arabiske Republik i Nord og Folkets demokratiske Republik Yemen i syd de to lande var på papiret blevet sammenlagt fire år før, men deres hære var aldrig blevet integreret.
Nu kan en ny borgerkrig være under udvikling. På al-Jazeera kunne man i sidste uge høre en ung mand fra Forandringspladsen centrum for de seneste fire måneders revolte berette om voldsomme sammenstød mellem den yemenitiske præsident, Ali Abdullah Salehs, sikkerhedsstyrker og medlemmer af en af de store stammer, som har sluttet sig til oppositionskræfterne.
Manden forsikrede, at de unge fortsat vil gennemføre en fredelig revolution og ikke lade sig narre til at blive part i en voldseskalation.
I marts svor Yemens unge og oppositionspartier, at de ville tage permanent opstilling ud for præsidentpaladset for at tvinge Saleh til at gå af, men for at undgå vold og forblive en fredelig bevægelse ville de afstå fra at storme det.
I sidste uge var det så i stedet Saleh, der lod sine hyrede voldsmænd gå til angreb på den magtfulde stammeleder sheik Sadeq al-Ahmars hus. Sheiken har stor indflydelse på Yemens store Hashid-stamme, der på hans initiativ har bakket op om demonstranternes krav om et magtskifte og demokratiske valg.
Med denne handling har Saleh definitivt begået politisk selvmord. Ikke blot har han formået at få hele det internationale samfund imod sig, han har også anstiftet en potentiel stammekrig i Yemen.

Nej tak til nådig sortie

Sidste lørdag underskrev lederne af den etablerede opposition ellers en pagt forhandlet i stand ved mægling fra Golfstaterne. Den indebar bl.a., at præsidenten skulle tage sin afgang efter 33 års styre inden for en måned. Han fik med andre ord foræret muligheden for en nådig sortie, der indebar immunitet imod strafforfølgelse.
De underskrev pagten med den forståelse, at præsident Salehs underskrift ville følge kort efter, men for tredje gang på to uger vægrede han sig i sidste øjeblik.
Først kaldte han manøvren for »en kupoperation«, så krævede han, at oppositionspartierne skulle underskrive pagten på ny ved en officiel underskriftsceremoni, som skulle finde sted i hans palads. Da oppositionen nægtede at føje ham i denne nye udflugt, udtalte han i en tv-tale til nationen: »Hvis oppositionskoalitionen ikke kommer til besindelse og virkelig ønsker at nedkalde en borgerkrig over dette land, vil den blive holdt ansvarlig for det blod, der allerede er blevet udgydt og for det, som vil blive udgydt over de kommende dage.«
Begivenhederne siden da har udviklet sig med sneboldeffekt og truer med at slå et sort hul i Yemens fremtid: Saleh ser nu ud til at være opsat på selv at virkeliggøre det borgerkrigsscenarie, han fremmanede i tv-talen. Den var tydeligvis tænkt som startskuddet til de daglige voldsepisoder, der har hærget landet i den sidste uges tid.
På samme måde som kejser Nero ifølge legenden stak ild på oldtidens Rom, har Yemens Nero nu sat hovedstaden Sana’a i brand, overbevist om, at hans bedste chance for at fastholde magten ligger i at udløse kaos og vold.

Kampe tager til

At forhandlingsvejen er spærret, viste sig i sidste uge helt konkret ved, at Saleh lod sine tilhængere danne fysiske blokader foran flere ambassader fra Golfstaterne og vestlige lande herunder de lande, det stod bag mæglingsinitiativet fra Golflandenes Samarbejdsråd.
De blev tvunget til at evakuere deres diplomater i helikoptere og har nu reelt opgivet deres bestræbelser på at mægle en politisk løsning på plads.
Kampene mellem stammefolk og Saleh-loyale militærstyrker brød ud sidste mandag og fortsatte den følgende dag. Det har været vanskeligt at fastslå deres omfang, men det lykkedes mig dog at komme igennem til min gode veninde Suad, der bor i Sana’a.
»Hanaaa!,« råbte hun i telefonen og talte meget hurtigt, som om nogen jagtede hende.
»Åh min kære, vi kan høre lyden af skud helt tæt ved vores hus. Der er voldsomme kampe. Vi kan høre maskinpistoler og mortérild overalt. Der løber beskidt vand gennem Sana’as gader. Vi har hverken adgang til rent vand eller elektricitet, vi kan heller ikke følge nyhederne. Vi aner ikke, hvad der sker. Strømafbrydelsen har varet i fire dage … « Så gik hendes mobil død. Hun sympatiserer med aktivisterne, men har tidligere fortalt mig, at hendes familie ikke ville tillade hende at deltage i protesterne på Forandringspladsen.
Ifølge øjenvidner blev mindst ti mennesker dræbt under kampene ved al-Ahmars hus, og dødstallet i Sana’a for hele sidste uge løb op i 124.
I løbet af denne weekend bredte urolighederne sig til andre dele af Yemen: Søndag skød Saleh-loyale sikkerhedsstyrker og dræbte mindst 20 antiregeringsdemonstranter i byen Taiz. BBC rapporterede, at sikkerhedsstyrkerne herefter indsatte bulldozere for at fjerne alle spor af den fire måneder lange protestaktion på byens frihedsplads. Samtidig forlød det, at al-Qaeda-partisaner havde overtaget kontrollen med byen Zinjibar og dræbt fire regeringssoldater.

Personligt opgør

Man må forstå, at konflikten mellem præsidenten og sheik Sadeq al-Ahmar, overhovedet for Hashid-stammen, i højere grad er en personlig end en politisk konflikt. Den må forstås på baggrund af det økonomiske sammenbrud, som fik den velhavende al-Ahmar, der har store forretningsinteresser i Yemen, til at tabe tålmodigheden med præsidenten og tage parti for demonstranterne.
Sadeq al-Ahmar, den ældste af 10 brødre i den ledende familie i Yemens Hashid-stammeforbund, fulgte dermed eksemplet fra sin magtfulde yngre bror Hamid al-Ahmar en mangemillionær og fremtrædende oppositionsleder. Deres støtte til demokratiaktivisterne er mere end verbal. De sponserer bevægelsen og betalte bl.a. for, at der blev opstillet telte på Forandringspladsen og leveret mad og drikke til demonstranterne.

Grib ind nu

Det er vanskeligt at være neutral iagttager, når ens fædreland falder fra hinanden. Et Yemen, der var klar til at favne demokratisk revolution, er blevet svigtet. Verdenssamfundet har afstået fra at tage de skridt, der kunne have sat en stopper for det nuværende regime og afværget den voldseskalation og det blodbad, vi ser nu.
Sandt nok producerer Yemen ikke meget olie. Ej heller ligger vi ved Middelhavets bredder, hvorfor en borgerkrig ikke umiddelbart vil resultere i nye strømme af illegale flygtninge mod Europas kyster.
Ali Saleh brugte længe kontraterrorisme-kortet, men det hjalp ham ikke meget, for fredelige protester uden fortilfælde fortsatte i et land, der har klodens højeste udbredelse af skydevåben per indbygger. Nu har han spillet sit sidste kort for at holde sig ved magten: at trække hele landet ned i en borgerkrig for at bevise for verden, at det eneste alternativ til ham er krig. I denne situation er der grund til at appellere til EU og USA om at markere en stærkere holdning over for Yemen. Det er nationens skæbne som sammenhængende land, der står på spil.
De seneste rygter tyder på, at Ahmar-stammefolk er på vej til Sana’a for at kæmpe på sheik al-Ahmars side imod Salehs regering. Sheikens militser skal allerede have overtaget flere regeringsbygninger. I Yemen har vi aldrig rigtig haft et militær som en separat institution. Hvad vi har er stammefraktioner i uniform, og et militært opgør imellem dem, kan føre til strømme af blod. I det kaos, som søges sluppet løs, bliver taberne de almindelige yemenitter mennesker som min veninde Suad.
Der er brug for, at oppositionskræfterne både de etablerede partier og de unge aktivister danner et overgangsråd, der kan lede Yemen, på samme måde som vi har set det ske i Libyen. Det internationale samfund må træde ind på scenen nu, hvis kaos skal afværges. Det vil også være i dets egen interesse. For et Yemen i borgerkrig vil give ideelle trivselsbetingelser for, at globale islamistiske terrornetværk kan operere i større frihed herfra.
Hana al-Khamri er yemenitisk journalist og videreuddanner sig pt. i Danmark. Hun er tidligere praktikant på dagbladet Information
Oversat af Niels Ivar Larsen