Saudiarabien är fortfarande ett av de länder dit den
demokratirörelse som svept genom flera arabisktalande länder aldrig nått.
Skälet är den styrande kungafamiljens monopol över alla medier – ett monopol
som nu tycks vara på väg att få sprickor även inom landet. Rapporten nedan har
skrivit av journalisten Hana Al-Khamri som vuxit upp i Saudiarabien
Jag minns när jag ringde till den saudiske advokaten och
människorättsaktivisten Waleed Abu al-Khair för att fråga honom om han trodde
att jag löpte någon fara för mitt liv om jag åkte tillbaka till Saudiarabien –
detta efter att ha publicerat kritiska artiklar om bristen på mänskliga och
politiska rättigheter i landet. ”De kan slå sina egna söner i järn, men vågar
inte göra ett dyft mot västerlänningar”, det var vad Waleed sade i telefon till
mig år 2010.
Samma advokat som den gången avrådde mig från att
återvända sitter i dag själv inlåst i ett av den saudiska regimens mörka
fängelser. En lång rad anklagelser riktas mot honom, bland annat för att ha
”smutskastat kungariket”. Nyheten att Waleed dömts till femton års fängelse
fick mig att börja gråta, och i dag påminner jag mig vad han sade: ”Många
debattörer och författare från Väst har skrivit och kritiserat Saudiarabien
utan att råka illa ut för det; den här regimen har bara makt att klämma åt
oss.” Hans enkla ord ekar fortfarande i mitt huvud.
Waleed vägrade att lämna landet när chansen gavs, trots
alla de trakasserier som han utsattes för av polis och säkerhetstjänst under
sin juridiska kamp för reformer – det under en diktaturregim som sätter
munkavle på eller halshugger dem som tycker annorlunda. Waleed vägrade fly
utomlands för att slippa anklagas för ”västernisering”. Han försökte stå ut med
allt för att bevisa att hans strävan efter ett bättre land för alla utgick från
honom själv som medborgare.
Efter den arabiska vårens omvälvningar finns det
ingenting som skrämmer den saudiska regimen så mycket som 140 tecken på
Twitter, som snabbt kan spridas av politiska reformister eller av dem som bara
drömmer om en bättre framtid. Twittrandet var i regimens ögon motiv nog för att
införa en lag mot terrorism. Det var just denna lag som säkerhetsdomstolen i
Riyad använde sig av för att döma Waleed till fängelse.
Under den irakiska invasionen av Kuwait 1990 visste
invånarna i Saudiarabien under tre dagars tid ingenting om vad som pågick.
Kungafamiljen och Informationsdepartementet förbjöd all rapportering om
Gulfkriget i inhemska medier. Att det pågick ett krig i närområdet som ingen
kände till visar på den extrema graden av myndigheternas förmåga att
kontrollera informationsspridningen
Jag kommer ihåg vad de som var med på den tiden har
berättat, särskilt då gamla journalister. Hur rädslan fyllde atmosfären på den
statliga teven och på inhemska tidningar. Det gick så långt att presentatören
av väderleksrapporten darrade på rösten av rädsla varje gång han nämnde
väderutsikterna för Kuwait och i Irak.
Den saudiska rentierstaten strävade, efter sin tillkomst
i början av förra seklet, efter att skapa ”undersåtar” i stället för
”medborgare”. Därför etablerade den ett gratis välfärdssystem utan att begära
att folk skulle betala skatt – ett system helt oberoende av skatteintäkter.
Alla kostnader skulle täckas av inkomster från oljan. Genom detta system har
man säkerställt att undersåten alltid står i tacksamhetsskuld till
kungafamiljen i stället för att vara en medborgare som med stöd i beskattningen
och med hjälp av rösträtten kan ställa krav på rättigheter.
Men kungafamiljen tycks ha glömt att det nya milleniet
förser folket med nya medier som den inte kan förbjuda, medier som var och en
inom rikets gränser kan använda för att uttrycka sina tankar och farhågor, krav
och drömmar – öppna medier man inte behöver passera någon av
Informationsministeriets grindvakter för att använda, grindvakter som bara får
behålla sitt jobb så länge de upprätthåller en strikt censur. Kungafamiljen har
glömt bort att insikten om världen utanför, trots den auktoritära censurens
grepp förmår skapa medvetna medborgare som Waleed, vilka inte tvekar att
upprepa sina krav på jämlikhet inför lagen, maktväxling, yttrandefrihet och
skydd för de medborgerliga rättigheterna.
Regimen upplever just nu en historisk vilsenhet. Den vet
inte hur den ska handskas med de nya sociala mediernas utbredning och ökande
popularitet bland ungdomen. Regimen har förlorat kontrollen över dessa medier.
Och därmed över alla de berättelser som korsar gränser och kontinenter för att
inspirera dem som befinner sig inne i Saudiarabien att tro på förändring och
verka för ett nytt socialt kontrakt mellan styrande och styrda.
Regimen betraktar fortfarande innehav av fria ord som
likvärdigt med narkotikainnehav eller med terrorverksamhet. Därför beordrar man
fortfarande blockering av sajter och utfärdar lagar mot internet. Det påstådda
syftet är att skydda medborgarnas intellektuella och kulturella trygghet – i
själva verket är syftet att skydda dem som sitter vid makten.
...............................
This text was first published at The
Dissident Blog #14 for Swedish PEN in 2014
Översättning från arabiska: Tetz Rooke
No comments:
Post a Comment