Den marockanska varianten av den arabiska våren är känd som 20 februari-rörelsen. Inspirerad av protesterna i Tunisien och Egypten krävde denna nationella proteströrelse att monarkin friger alla politiska fångar. Krav ställdes också på social rättvisa, frihet och ett stopp för korruptionen.
Kung Mohammed VI som suttit på tronen sedan 1999, då han efterträdde sin far, svarade med ett uttalande i en tv-intervju i mars förra året. Där erbjöd han sig att trimma sina befogenheter enligt en konstitutionell reform som vann överväldigande stöd i en folkomröstning i juli.

Reformerna stärkte parlamentets roll på olika sätt. Premiärministern, som tidigare valdes fritt av kungen, ska nu väljas från det största partiet. Premiärministern ska leda regeringen, i stället för som tidigare kungen, och kan upplösa parlamentets underhus och utlysa nyval. Kungen behöll dock makten över landets säkerhets- och utrikespolitik, universiteten samt allt som gäller religionen.
– Parterna enades om att religionen skulle styras av kungen. Vad detta innebär i praktiken är att han kan bli en påve med kraft, eftersom han också kontrollerar armén. De resterande sakfrågorna är styrda av regeringen, säger Rahma Bourquia, sociologiprofessor vid Mohammed V-universitetet i Marocko.

Till skillnad från upproren i Egypten och Tunisien ställdes det inga krav i Marocko på att störta de styrande – den kungliga familjen.
– Monarkin är accepterad i samhället kulturellt och historiskt, varken det moderata islamistiska partiet eller vänsterpartiet vill avskaffa monarkin, säger Rahma Bourquia.
Monarkin är mycket populär, särskilt för dem som bor på landsbygden, enligt Bourquia. Kungens reformförslag fick också stöd av 98 procent av rösterna i den folkomröstning som genomfördes.
I november hölls parlamentsval där det islamistiska partiet Rättvise- och utvecklingspartiet, PJD, vann stort. Partiet säger sig hämta inspiration från det turkiska Rättvise- och utvecklingspartiet, AKP.
PJD undvek att fokusera på frågor om alkohol och huvuddukar för kvinnor, samtidigt som man avfärdade den turkiska modellen av sekularisering, berättar Bourquia.

I en intervju med den Londonbaserade arabiska tidningen al-Quds al-Arabi lovade den nya regeringens kommunikationsminister, Mustapha Khalfi, från islamistiska PJD, att pressfrihet och även konstnärlig frihet garanteras konstitutionellt i Marocko. Men nu frågar sig många i Marocko hur det egentligen är med den saken.

Den 24-årige rapparen El-Haqed, eller Mouad Belrhouate som han egentligen heter, har gjort sig känd för att kritisera Marockos kungahus, korruptionen och bristerna i landets rättssystem.
I fredags dömdes han till ett års fängelse för att i en låt ha förolämpat statsanställda.
Detta har chockat lokala människorättsorganisationer, som nu ifrågasätter de politiska reformerna.
– Det här är skandalöst. De tror att de kan tysta våra röster med denna typ av straff, säger Fatna Bik, medlem av det marockanska Förbundet för mänskliga rättigheter till AP.